JAN. 29, 2012
Tog äntligen tag och gjorde en riktig header till bloggen! Kände mig kreativ idag. Återupptäcker min 2009-smak på alla plan. Färg och ord. Det blir mycket Håkan Hellström och Markus Krunegård. Och The Beatles. Ni vet, ibland tycker man om ett band jättemycket, glömmer bort kärleken, och sen hittar den igen. Så har jag det med the fab four nu. Blir förvånad över hur bra jag kan låtarna. Om jag ska tipsa om en låt...
Oh! Darling. Paul McCartney är ju helt vansinnigt bra på Abbey Road. Så.
Nu är det i varje fall bara dagar kvar till jag får se Ola Salo igen. Första gången sedan sista gången. Fyndig mening. Nåja, måstemåste träffa honom. Vet inte vad jag vill säga till honom, vill inte ta upp brevet jag skickade till honom där jag sa att han var bra och snygg men glömsk. Jag får väl prata Gaga med honom. Igen. I hope he doesn't mind! Men sen så ska jag ju inte bara träffa Olo Solo, jag ska även träffa good old friends! Och så ska jag träffa Lina för första gången, vi missade varandra på Grönan, men på fredag ska vi i all ära sitta på balkong tillsammans! Med insparade pengar som räcker till popcorn. På lördag ska jag och Nadja sitta på första raden i gult och blått. Nationalistiskt.
Nu är det i varje fall bara dagar kvar till jag får se Ola Salo igen. Första gången sedan sista gången. Fyndig mening. Nåja, måstemåste träffa honom. Vet inte vad jag vill säga till honom, vill inte ta upp brevet jag skickade till honom där jag sa att han var bra och snygg men glömsk. Jag får väl prata Gaga med honom. Igen. I hope he doesn't mind! Men sen så ska jag ju inte bara träffa Olo Solo, jag ska även träffa good old friends! Och så ska jag träffa Lina för första gången, vi missade varandra på Grönan, men på fredag ska vi i all ära sitta på balkong tillsammans! Med insparade pengar som räcker till popcorn. På lördag ska jag och Nadja sitta på första raden i gult och blått. Nationalistiskt.
SCHWIP
Whatever.
NÖRDTESTET
FOXY!
Jag har börjat lyssna lite på Jimi Hendrix. Jag älskar det, men det blir problematiskt när jag hör "Foxy Lady" och det enda jag tänker på är det här:
Brb, ska gå och ta ett nördtest.
Brb, ska gå och ta ett nördtest.
THE EXORCIST
NU SKA JAG VARA KLICHÉ OCH SÄGA ATT JAG HATAR SKOLAN:
Jag hatar skolan.
Jag säger det inte för att just mitt gymnasium är dåligt, det är inte så det ligger till. Det är bara det att jag inte ser någon jävla mening med att gå dit. Jag får jämt höra: "Men du måste få bra betyg för att klara dig!" Majoriteten från folk födda innan 80-talet. Och jag vill bara skaka på huvudet och säga: "Nej, jag behöver inte bra betyg för att klara mig." För det är inte så längre. Förr i tiden betydde en utbildning allt, få fick gå i skolan, och det underlättade drastiskt att skaffa jobb efter det. Man kunde bli vad man ville. Nu måste man jobba stenhårt, tillsammans med minst 2 miljoner andra, för att kunna bli vad som helst. Och knappt det funkar, man måste välja särskild inriktning. Mycket mer komplicerat än förr. Mycket vanligare att folk går ut med hyfsad utbildning. Det i sig gör ju att utbildning får mindre betydelse, eftersom alla ändå har betyg. Jag känner att jag kommer att ha svårt att skaffa jobb oavsett om jag går ut med G i alla ämnen som att jag går ut utan några betyg alls.
Hela tiden möts jag av att inte få välja själv. Inte visa vad jag är bäst på, istället tvingas göra det jag inte kan. Som alla gånger i mellanstadiet när jag tvingades skriva dikter, när jag själv tyckte att dikter var en meningslös samling av ord. Jag ville hellre berätta saker, jag ville bygga upp en historia. Jag ville visa det jag kände mig säker med, men jag blev tvungen att visa upp mig genom något jag inte ville lägga orken på. Med åren har jag fått det svårare och svårare med att tvingas göra saker jag inte vill. Sittandes i kemisalen i åttan, plågas av min egen dumförklaring, eftersom varken förstod eller ens ville förstå alla siffror och bokstäver. Istället satt jag och kladdade ner mina favoritkillars namn på bordet och lyssnade på The Beatles. Nu i efterhand minns jag mycket mer om The Beatles' musik än kemiska beteckningar. Och jag vet att informationen om the fab four kommer vara till mycket mer nytta i mitt liv än kemi.
Även om jag fått välja inriktning nu, så får jag fortfarande inte välja vad jag vill lära mig. Jag får inte heller välja HUR jag vill lära mig. Jag trivs inte i skolan. Jag kan inte koncentrera mig, blir väldigt blyg, och är rädd för varje sak jag gör. Jag blir inte utsatt för mobbning. Jag trivs bara inte. Jag jobbar som bäst när jag sitter ensam utan att behöva ansträngas för att oroa mig för vad andra tycker. Vilket jag gör jämt i skolan. Ändå tvingas jag dit varje dag, och det får mig att vilja gömma mig under täcket och gråta. Skolan krossar mina drömmar, den får mig att känna mig meningslös och dålig och alldeles för annorlunda för att passa i den här världen. Men jag vet att bara för att jag inte vill bli kemist så betyder inte det att det inte finns en plats för mig här. På sätt och vis har jag redan hittat den platsen, och det gör det ännu mer plågsamt att befinna mig i skolan.
CSN skärper till reglerna kring skolk nu. I hopp om att skolk ska minskas så drar de av studiebidraget.
Det kommer inte hjälpa ett skit. Tvärtom, det här kommer göra det ännu svårare för oss som skolkar. Nu kommer vi inte få pengar heller = vi kommer oroa oss ännu mer. Skolk beror inte på dåligt beteénde. Det beror på att man inte trivs, att det känns meningslöst att gå dit. Tror ni på allvar att jag skolkar för att jag tycker att det är kul att vara hemma och gråta istället?
För helvete, jag blir så frustrerad. Förändra skolan så att den blir någorlunda ok att gå till. För det finns ungdomar som varje kväll får panikångest och tänker "Jag vill inte jag vill inte". Man borde känna tacksamhet av att kunna gå till skolan, inte tvång. Ärligt talat tror jag inte att jag känner en enda som är tacksam över sin skola. Man rycker på axlarna och säger "det duger." Men jag tycker inte att det duger alls.
Tycker att Skolverket ska ta hänsyn till denna videon:
KUBRICK
Snälla ni, om jag någon gång får för mig att ge Stanley Kubrick en chans igen... HINDRA MIG. Mår inte bra av de där psykade filmerna.
THE VOICE SVERIGE
The Voice Sverige börjar ikväll! Trailern får mig att gå igång, det här blir nog jättebra. Säkert bättre än True Talent, som tjatades ut på grund av alldeles för många avsnitt. Dessutom känns det som att coacherna här är av lite bättre kvalité. Och det säger jag inte bara för att Ola Salo är med. Hade nog valt Uggla om jag skulle välja någon ändå så. Hoppas i vilket fall som helst på lika stor succé som Idol. Gärna större, för Idol sög in my opinion.
MISSA INTE!
20:00 TV4
20:00 TV4
A VERY DOCTOR WHO NEW YEAR
Senare ordnade vi tävling mellan Naturläppen och Doktorn med röda mulen. Sen småbråkade vi lite om hur vi skulle avsluta 2011 - Det blev att skriksjunga Calleth You, Cometh I. Sen sprang vi ut och skålade, försökte titta på fyrverkerier som knappt syntes till. Patricia och Malin sprang runt med sonic och ljuspinne. Kramar och nyårslöften att göra 2012 extraordinärt. Sen sprang vi in och sjöng grattis till Markoolio, han blev glad. Vi fangirlade. Sen dansade vi till Underdog, Britney Spears, Melody Club och annat bra. Så himla roligt! (Haha, och Nadja fick förresten korv i julklapp)
Det sägs att 2012 är året då jorden går under. Om det beror på mayakalendern eller att 94:orna tar körkort vet vi inte. Tror ändå på att 2012 blir ett bra år, även om det inte känns så. Jag fyller trots allt 18 i april, jag ska se Ola igen om en månad, Gaga ska släppa nytt och börja Born This Way Ball och så ska jag börja läsa The Hunger Games, som jag tror kommer bli det nya heta för mig och Patricia. 2012 ska bli ett år för nya under. Gott nytt år!
HUMANY WUMANY
Hej jag är världens sämsta person på att svara på kommentarer men jag gillar er ändå okej puss?
Igår hade jag den traditionella Uppsala-träffen med Malin. Jag tänkte köpa kläder på mellandagsrean, hittade inget bra förutom glitterbyxor på Gina Tricot i fel storlek. Köpte inte. Istället satt vi på Subway, där vi först möttes av välbekanta It Takes A Fool To Remain Sane. Vi åt mackor och pratade. Från fönstret såg vi en skivbutik som vi sen inte kunde hitta. In i en engelsk bokhandel, och jag fangirlade all Doctor Who. Vi gick runt hela Uppsala för att hitta gagas fotobok, den fanns ingenstans. Vi hittade stor reklamskylt på Ola istället.
Det hela avslutades med att sitta på varma gubben och prata om hur häftigt det är att alla angelheads känner varandra. Vi skiljdes åt på stationen och sa hejdå och ses på fredag. Firar nyår hemma hos Rebecka det här året, tillsammans med Nadja, Malin, Rebecka, mig själv och Patricia. Har inte träffat Patricia sedan Gröna Lund och vi har mycket att ta igen. Framförallt diskuterade DW's julspecial (DET VAR JU SÅ FINT) och utföra vår lilla plan. I'm gonna have a good time, I'm having a ball!
Igår hade jag den traditionella Uppsala-träffen med Malin. Jag tänkte köpa kläder på mellandagsrean, hittade inget bra förutom glitterbyxor på Gina Tricot i fel storlek. Köpte inte. Istället satt vi på Subway, där vi först möttes av välbekanta It Takes A Fool To Remain Sane. Vi åt mackor och pratade. Från fönstret såg vi en skivbutik som vi sen inte kunde hitta. In i en engelsk bokhandel, och jag fangirlade all Doctor Who. Vi gick runt hela Uppsala för att hitta gagas fotobok, den fanns ingenstans. Vi hittade stor reklamskylt på Ola istället.
Det hela avslutades med att sitta på varma gubben och prata om hur häftigt det är att alla angelheads känner varandra. Vi skiljdes åt på stationen och sa hejdå och ses på fredag. Firar nyår hemma hos Rebecka det här året, tillsammans med Nadja, Malin, Rebecka, mig själv och Patricia. Har inte träffat Patricia sedan Gröna Lund och vi har mycket att ta igen. Framförallt diskuterade DW's julspecial (DET VAR JU SÅ FINT) och utföra vår lilla plan. I'm gonna have a good time, I'm having a ball!
2011 - SAMMANFATTNING
På en station, som så många gånger. Svårt att minnas när eller var, men tidigt på året. Ganska säker på att det var i Mars. Och jag var ensam, väntade på ett tåg att hoppa på. Tror jag var påväg hem efter en konsert med the very band. Med en helt nyfylld iPod, och jag lyssnar ändå på Lady Gagas osläppta låtar. Tröttnar efter alldeles för många "No Way" och blandar mina nya Queen-låtar. Har vid det här laget lyssnat in mig lite, kan de flesta hyfsat bra. Medan jag väntar på tåget lyssnar jag och tänker. "Who Wants To Live Forever" och jag får för mig att den handlar om The Ark. Och trots att jag inte minns vart exakt jag befann mig eller vilken tid, så minns jag känslan. En låt som plötsligt fick större betydelse. Om man ska vara kristen: En uppenbarelse. Lyssnade på den några gånger till innan jag gick på tåget och åkte iväg.
Veckor senare stod jag framför scenen i Köpenhamn. "With the show" går ut och vi väntar på "Forever Young". Istället börjar en annan låt, som jag känner igen, men inte kunde placera. Patricia stod bredvid mig, min Queen-vän, och hon ser lika förvirrad ut. Vi sjunger med i texten och det börjar närma sig refräng och vi båda fattar att det är QUEEN. Tidigare på kvällen hade Tove Styrke sjungit "Radio Ga Ga" och vi sjöng glatt med. Nu var det "Who Wants To Live Forever" och vi... Skrålade med. Högt. Verkade inte vara många fler än vi som kunde texten, eller ens brydde oss om att Ola sjöng DEN. Efteråt pratade vi två om det, och Patricia hade också tänkt på att den handlar om The Ark.
2011 handlade om The Ark också, för den delen. Det visste jag om att det skulle göra redan sent i 2010. Men inte förräns nu inser jag vad The Ark handlade om för mig. Det var inte längre något som räddade mig, det som höll hoppet uppe. Även om hoppet sjönk drastiskt den 8:e December, så gick inte världen under för mig. I och med det ändrade jag mitt sätt att se på världen. Jag insåg att med själva bandet The Ark så kom den verkliga livsstilen. Att säga att ens favoritband är en livsstil är en klyscha, men jag bryr mig inte. Så här var det.
Att sitta under ett tak när det regnar. Att sminka sig på gatan. Att leka med Ark-dockor. Att be Jens att fixa in oss. Att äta The Ark-kaka. Att gå promenader i nya städer. Att köpa tio stycken kexchoklad. Att få en oväntad slängkyss av Eric Saade. Att missa tåg pga försovningar. Att sova ute för första gången. Att gråta av glädje. Att skämta om "heil". Att halvkrama Malin som dyker upp när Jens var på väg. Att frysa ihjäl. Att se Arks platinaskiva av PFTW. Att skratta ihjäl över Christer Sjögren. Att lura folk att vi skulle se Sjögren/Bieber/Boney M. Att tälta. Att Patricia somnade under September. Att få öl på sig. Att sjunga "looking for the master". Att äta mellanmål och titta på Arks soundcheck genom fönster. Att Ola hade regnbågströja och pekade på oss. Att sjunga "Ich bin born this way". Att lära sig texten till Saloland. Att skriva en alternativ version: Pölseland. Att följa en karta genom Lund. Att misslyckas följa kartan. Att avsky Stockholm. Att hitta sniglar. Att gå förbi Ingemar Stenmarck. Att fastna i Hamburg. Att träffa en katt som döptes till Edgar. Att ladda mobiltelefoner på Ica. Att äta på McDonalds. Att träffa Simon. Att bli räddad från att bli utkastad av Simon. Att klotterspraya "Hej Jeps On!" på ett tält. Att springa och knuffa på en bil tillsammans med Martin och Sylle (okej, det var sjukt.) Att få enkronor kastade på en. Att se Calleth när det regnar. Att titta på Velvet Goldmine i kön, upptäcka att Jepson är där, fortsätta kolla ändå. Att bråka med sin bästa vän. Att bli sams med sin bästa vän och kramas länge. Att hetsa. Att bli rädd när Ola hänger upp och ner på slumpvalt ställe. Att höra Ola säga "extraordinär". Att åka in på sjukhus. Att bli upplyft. Att Ola hade hört talats om The Shark. Att de sa "The Shark kan ju ta över efter The Ark!" Att ta gruppfoto med bandet. Att borsta tänderna över en å. Att lägga blommor i en brevlåda. Att bära en tung väska i Malmö och sjunga på jullåtar. Att glömma bort vilken jullåt det var. Att komma på det igen. Att få Olas jävla kuk i ansiktet. Att dela setlist med Chloe. Att byta buss två gånger mitt i natten. Att snurra runt en stolpe för att inte frysa. Att se Patricia skutta fram, Ola redo att krama henne, hon skuttar vidare och kramar Jens, Olas besvikna ansikte. Att ge Jepson en blombukett på hans födelsedag, väldigt tajmat. Att ha världens bästa kösystem. Att skratta över Hunden. Att ta gråtbilder. Att rita på bilder. Att sova på madrasser, utomhus. Att måla glitter på Patricia. Att ta fulbilder på Jezzy när hon har läsk på ögat. Att leka gissa låten. Att springa efter spöken. Att kunna ta på scenen. Att skratta åt Lill-Martin. Att fotografera Nadjas frukost. Att göra en "I had it with Salo"-skylt. Att se Melody Club. Att stå på scenen. Att vara ledsen. Att vara glad. Att inte komma in på efterfester. Att få beröm av Ola. Att hålla hand. Att gråta framför Ola, och bli uppmuntrad över hur korkad han är ibland. Att skratta så att man inte kan andas. Att köra The Time Warp. Att göra en Patricia. Att lära känna nya människor. Att bjuda folk på klubba. Att blåsa såpbubblor över havet. Att säga "täääck". Att passa en dansk pizzeria. Att se riktiga glampopspojkar. Att smygfota dem. Att stöna på signering. Att bli bjuden på värsta måltiden av Lasse. Att stå i en ring och se knasiga ut. Att dansa till TWK på gatan. Att lura folk att Sylle ska vara med i Melodifestivalen. OSV OSV OSV
Det tar liksom inte slut. Det här året har varit helt jävla GALET. Inte nog med allt det här, jag har även rest genom halva Europa endast för att se The Ark. Jag har filmat med Ola, och haft time of my life med honom. Jag kan fortsätta och fortsätta, men jag kan inte hitta något slut. Plötsligt minns jag något jag glömt. Och vad jag har lärt mig av det här året. Lärt mig att stå på egna ben. Lärt mig hur viktiga mina vänner är. Lärt mig att friends will be friends, right to the end.
Tillbaka till Queen. Som med sina låtar sammanfattade mitt MMXI. "Dear Friends" till mina vänner, "Love of my Life" för att The Ark alltid kommer vara bland det viktigaste i mitt liv. "These Are The Days of Our Lives" för att det var det. Och inte minst: "Who Wants To Live Forever". Jag tackade Ola för att han sjöng den i Köpenhamn och Svedala, och han svarade: "Jag kanske kör den igen." Nadja sa snabbt: "Men inte i Tyskland, hon ska inte dit!" Han sjöng den på alla konserter förutom i Tyskland. Och jag älskar honom för det, och allt, och jag älskar hela The Ark och allt vad det innebar. Allt vid sidan om också. Glädjen. Upplevelserna.
Och med minnet av de krampaktiga tagen vid kravallerna, de glada ansiktena, gråten i famnerna, så minns jag 2011 som det bästa året i mitt liv. Och jag trodde att det skulle bli det värsta. Jag förstod att jag var en del av The Ark. Jag var The Ark. Vi var The Ark. Vi är The Ark.
FOR- TO THE FUCKING -EVER
Tack.
Veckor senare stod jag framför scenen i Köpenhamn. "With the show" går ut och vi väntar på "Forever Young". Istället börjar en annan låt, som jag känner igen, men inte kunde placera. Patricia stod bredvid mig, min Queen-vän, och hon ser lika förvirrad ut. Vi sjunger med i texten och det börjar närma sig refräng och vi båda fattar att det är QUEEN. Tidigare på kvällen hade Tove Styrke sjungit "Radio Ga Ga" och vi sjöng glatt med. Nu var det "Who Wants To Live Forever" och vi... Skrålade med. Högt. Verkade inte vara många fler än vi som kunde texten, eller ens brydde oss om att Ola sjöng DEN. Efteråt pratade vi två om det, och Patricia hade också tänkt på att den handlar om The Ark.
2011 handlade om The Ark också, för den delen. Det visste jag om att det skulle göra redan sent i 2010. Men inte förräns nu inser jag vad The Ark handlade om för mig. Det var inte längre något som räddade mig, det som höll hoppet uppe. Även om hoppet sjönk drastiskt den 8:e December, så gick inte världen under för mig. I och med det ändrade jag mitt sätt att se på världen. Jag insåg att med själva bandet The Ark så kom den verkliga livsstilen. Att säga att ens favoritband är en livsstil är en klyscha, men jag bryr mig inte. Så här var det.
Att sitta under ett tak när det regnar. Att sminka sig på gatan. Att leka med Ark-dockor. Att be Jens att fixa in oss. Att äta The Ark-kaka. Att gå promenader i nya städer. Att köpa tio stycken kexchoklad. Att få en oväntad slängkyss av Eric Saade. Att missa tåg pga försovningar. Att sova ute för första gången. Att gråta av glädje. Att skämta om "heil". Att halvkrama Malin som dyker upp när Jens var på väg. Att frysa ihjäl. Att se Arks platinaskiva av PFTW. Att skratta ihjäl över Christer Sjögren. Att lura folk att vi skulle se Sjögren/Bieber/Boney M. Att tälta. Att Patricia somnade under September. Att få öl på sig. Att sjunga "looking for the master". Att äta mellanmål och titta på Arks soundcheck genom fönster. Att Ola hade regnbågströja och pekade på oss. Att sjunga "Ich bin born this way". Att lära sig texten till Saloland. Att skriva en alternativ version: Pölseland. Att följa en karta genom Lund. Att misslyckas följa kartan. Att avsky Stockholm. Att hitta sniglar. Att gå förbi Ingemar Stenmarck. Att fastna i Hamburg. Att träffa en katt som döptes till Edgar. Att ladda mobiltelefoner på Ica. Att äta på McDonalds. Att träffa Simon. Att bli räddad från att bli utkastad av Simon. Att klotterspraya "Hej Jeps On!" på ett tält. Att springa och knuffa på en bil tillsammans med Martin och Sylle (okej, det var sjukt.) Att få enkronor kastade på en. Att se Calleth när det regnar. Att titta på Velvet Goldmine i kön, upptäcka att Jepson är där, fortsätta kolla ändå. Att bråka med sin bästa vän. Att bli sams med sin bästa vän och kramas länge. Att hetsa. Att bli rädd när Ola hänger upp och ner på slumpvalt ställe. Att höra Ola säga "extraordinär". Att åka in på sjukhus. Att bli upplyft. Att Ola hade hört talats om The Shark. Att de sa "The Shark kan ju ta över efter The Ark!" Att ta gruppfoto med bandet. Att borsta tänderna över en å. Att lägga blommor i en brevlåda. Att bära en tung väska i Malmö och sjunga på jullåtar. Att glömma bort vilken jullåt det var. Att komma på det igen. Att få Olas jävla kuk i ansiktet. Att dela setlist med Chloe. Att byta buss två gånger mitt i natten. Att snurra runt en stolpe för att inte frysa. Att se Patricia skutta fram, Ola redo att krama henne, hon skuttar vidare och kramar Jens, Olas besvikna ansikte. Att ge Jepson en blombukett på hans födelsedag, väldigt tajmat. Att ha världens bästa kösystem. Att skratta över Hunden. Att ta gråtbilder. Att rita på bilder. Att sova på madrasser, utomhus. Att måla glitter på Patricia. Att ta fulbilder på Jezzy när hon har läsk på ögat. Att leka gissa låten. Att springa efter spöken. Att kunna ta på scenen. Att skratta åt Lill-Martin. Att fotografera Nadjas frukost. Att göra en "I had it with Salo"-skylt. Att se Melody Club. Att stå på scenen. Att vara ledsen. Att vara glad. Att inte komma in på efterfester. Att få beröm av Ola. Att hålla hand. Att gråta framför Ola, och bli uppmuntrad över hur korkad han är ibland. Att skratta så att man inte kan andas. Att köra The Time Warp. Att göra en Patricia. Att lära känna nya människor. Att bjuda folk på klubba. Att blåsa såpbubblor över havet. Att säga "täääck". Att passa en dansk pizzeria. Att se riktiga glampopspojkar. Att smygfota dem. Att stöna på signering. Att bli bjuden på värsta måltiden av Lasse. Att stå i en ring och se knasiga ut. Att dansa till TWK på gatan. Att lura folk att Sylle ska vara med i Melodifestivalen. OSV OSV OSV
Det tar liksom inte slut. Det här året har varit helt jävla GALET. Inte nog med allt det här, jag har även rest genom halva Europa endast för att se The Ark. Jag har filmat med Ola, och haft time of my life med honom. Jag kan fortsätta och fortsätta, men jag kan inte hitta något slut. Plötsligt minns jag något jag glömt. Och vad jag har lärt mig av det här året. Lärt mig att stå på egna ben. Lärt mig hur viktiga mina vänner är. Lärt mig att friends will be friends, right to the end.
Tillbaka till Queen. Som med sina låtar sammanfattade mitt MMXI. "Dear Friends" till mina vänner, "Love of my Life" för att The Ark alltid kommer vara bland det viktigaste i mitt liv. "These Are The Days of Our Lives" för att det var det. Och inte minst: "Who Wants To Live Forever". Jag tackade Ola för att han sjöng den i Köpenhamn och Svedala, och han svarade: "Jag kanske kör den igen." Nadja sa snabbt: "Men inte i Tyskland, hon ska inte dit!" Han sjöng den på alla konserter förutom i Tyskland. Och jag älskar honom för det, och allt, och jag älskar hela The Ark och allt vad det innebar. Allt vid sidan om också. Glädjen. Upplevelserna.
Och med minnet av de krampaktiga tagen vid kravallerna, de glada ansiktena, gråten i famnerna, så minns jag 2011 som det bästa året i mitt liv. Och jag trodde att det skulle bli det värsta. Jag förstod att jag var en del av The Ark. Jag var The Ark. Vi var The Ark. Vi är The Ark.
FOR- TO THE FUCKING -EVER
Tack.
JESUS CHRISTO
När Gagas acapellor läcker. Oh hello eargasm.
BILDER PÅ TENNANT
Ibland passar det sig med nya fotografier av David Tennant.
BILDER PÅ SÄLUNGAR
Ibland behöver man se lite bilder på sälungar.
ERIC SAADE SIGNERING
I söndags satt vi mot kravallstaket igen, den här gången i ett köpcenter i väntan på Sveriges största manboy, jag och Nadja. Vi flirtade med en kille som delade ut kontantkort och kunde läsa Nadjas tankar. "Du tycker mer om Ola." På scenen hölls det en tävling där man kunde vinna en tavla på Eric, signerad. Frågorna var lika knepiga som Postkodsmiljonärsfrågorna. I vilken lokal hålls finalen av Melodifestivalen egentligen?
Nej, det viktigaste var att Filip var där. Min lillebror, och han avgudar Eric. Han har lärt sig stegen till låtarna, dansar dansar och sjunger och det finns ingen häftigare än Eric Saade. Han satt på kravallen (och inte precis framför scenen, det hade sett roligt ut, nej, kravallerna där signeringen sedan skulle hållas.) Han såg ytterst koncentrerad ut, tog in varenda sekund. Och tjejerna längst fram i publiken, som alla verkade vara 13 år, skrek öronbedövande. Alltså. Högre än själva musiken, gällare än Patricias wheande. Filip sa: "Varför skriker de så? Det är pinsamt." Ja, bra fråga.
Setlist:
Hotter Than Fire
Rocket Science
Hearts in the Air
Popular
Sen var det dags för signering! Kaos, folk tog ingen hänsyn och knuffade och höll på. Vi hade ställt oss nära ingången, så tur nog behövde vi inte vänta jättelänge. Ändå, lite jobbigt att ha lille Filip när det var mer trångt än på konserterna jag är vana vid. Vi kom in hyfsat fort, andades ut. Och framme vid Eric, och Filip var väldigt tyst. Nadja fångade idol och fan-mötet på kamera.
Eric var så snäll så, pratade med Filip och var trevlig. Filip var väldigt tyst, verkade ha svårt att greppa att han hade träffat sin största idol. Men så fort han kom hem så hetsade han av sig skorna och sprang och startade den nya skivan och började dansa.
Och ja, så kan det gå, en söndagseftermiddag. Nu ska jag åka till Filips dagis och se honom gå luciatåg. Entertainmentbrorsan, gillar verkligen honom.